Artikulation

Sju tecken på samma fyra toner, alla att lyssna på: fyra gånger samma ton, och bara längden och ansatsen ändras — slaget ligger kvar där det låg.

Artikulation säger hur en ton sätts an och hur länge den hålls. Den ändrar varken när tonen kommer eller vilken den är: de fyra fjärdedelarna står på samma ställe i varje bild på den här sidan, och fyra gånger är det samma ton. Det som ändras är den klingande längden inom det skrivna värdet och kraften i ansatsen. Versionen utan tecken kommer först — den är måttstocken som allt annat hörs mot.

Utan tecken

Fyra gånger samma ton, utan något ovanför. Varje klang slutar strax före nästa — det pyttelilla mellanrummet hör till vanligt spel och är ännu inget staccato. Mot den här versionen mäts allt det andra.

Staccato

Punkten ovanför eller nedanför nothuvudet: tonen klingar ungefär hälften så länge som den står skriven, och resten av värdet är tystnad. Det är det allra vanligaste artikulationstecknet, och det betyder aldrig ett annat tempo — bara en kortare ton.

Staccatissimo

Den lilla kilen, en fylld spets i stället för en punkt: så kort som instrumentet tillåter, ungefär en fjärdedel av det skrivna värdet. I äldre utgåvor står kilen ofta där bara ett staccato är menat — före 1800 är de två tecknen inte tydligt åtskilda.

Portato

Streck och punkt tillsammans över en ton: buren, men ändå avskild. Tonen hålls nästan hela värdet och avslutas sedan tydligt — en mellanform som fransmännen kallar louré. På ett stråkinstrument stannar stråken kvar på strängen.

Tenuto

Det vågräta strecket: tonen hålls hela sitt värde, till sista ögonblicket, och får ofta lite tyngd med sig. Punktens motsats — och det enda fallet på den här sidan där ingenting dras ifrån.

Accent

Den liggande kilen: tonen sätts an kraftigare än sina grannar men behåller exakt den skrivna längden. Betoningen ligger i ansatsen, inte i längden; efter stöten faller tonen tillbaka till sin vanliga styrka.

Marcato

Den stående spetsen: starkare än accenten och därtill kortare — markerad, skarp, eftertryckligt avskild. Det är summan av de två som gör skillnaden: ett marcato utan korthet låter bara starkt, utan skärpan bara betonat.

Legato

Bågen över flera toner: de går i varandra utan avbrott, varje klang varar fram till nästa insats. Bara den första tonen under bågen sätts an; hos stråkarna betyder det ett enda stråkdrag för allihop, hos blåsarna en enda tunga i början.

Vad tecknet faktiskt ändrar

En punkt över noten gör tonen kortare, inte snabbare. Nästa ton kommer ändå på sitt slag — det som ligger emellan är tystnad. Att i stället spela vidare tidigare är inte staccato utan en tempoändring. Det är detta som avspelningsknappen gör hörbart här: ansatserna ligger lika på alla åtta bilder.

Hur kort ett staccato är beror på tempot och på instrumentet. På fiolen uppstår det genom att stråken lyfts, på pianot genom att tangenten släpps, hos blåsarna genom tungan — ett tecken, tre olika rörelser. Ingen utgåva anger ett tal, för det finns inget: tecknet säger kortare än skrivet, och resten är smak och övning.

Två bågar som inte är artikulation

Legatobågen ser exakt ut som Överbindningsbåge, och de två blandas ständigt ihop: överbindningsbågen gör två toner av samma tonhöjd till en enda längre, medan fraseringsbågen spänner över olika toner och bara säger att de går i varandra utan avbrott. Två lika noter under en båge är alltså alltid överbundna. Och Fermat är inte en fråga om artikulation utan om tid: den upphäver det skrivna värdet så länge den som spelar vill.

Nottecken · Dynamik · Ornament · Musiktermer

Anotona gör det åt dig

Fotografera ett notblad eller spela melodin — Anotona hittar tonarten, sätter noterna och transponerar dem till vilken tonart som helst. Gratis.

Se Anotona

Varje ton på den här sidan är uträknad, inte avskriven.