Repristecken
Sex skrivsätt som säger i vilken ordning takterna spelas — vart och ett två gånger: tryckt och utskrivet, båda att lyssna på.
Repristecken sparar papper. De ändrar inte en enda ton, bara ordningen som de skrivna takterna spelas i: av tre tryckta takter blir fem spelade, av fyra blir åtta. Just därför läses de så ofta fel — man ser mindre än man spelar.
Därför står varje fall två gånger på den här sidan: en gång så som det är tryckt och en gång utskrivet. I den utskrivna bilden behåller varje takt det nummer den har i den tryckta. Den som läser sifferraden under ser vägen; den som trycker på knappen hör den.
Varje takt har en egen tonhöjd och varar en helnot. Det är ingen musik utan en vägvisare: bara så hör man vilken takt som klingar.
Repristecken
Två punkter framför taktstrecket säger: tillbaka till början och en gång till. Saknas det öppnande tecknet går man tillbaka till styckets början. Andra gången förbigås punkterna och man fortsätter rakt fram — annars skulle man aldrig nå slutet.
Vägen: 1 2 1 2 3
Två delar efter varandra
Står ett avslutande och ett öppnande par punkter vid samma taktstreck, slutar en repriserad del och nästa börjar. Det är den vanliga formen för en menuett eller en danssats: två delar, var och en spelad två gånger för sig.
Vägen: 1 2 1 2 3 4 3 4
Första och andra volta
Klamrarna över de sista takterna säger vad som spelas vid första och vad vid andra genomgången. Första gången gäller klammern märkt ett och därefter återhoppet; andra gången hoppas den över och man fortsätter i klammern märkt två.
Vägen: 1 2 3 1 2 4
Da capo
I slutet står Da Capo al Fine: börja om från början och sluta vid ordet Fine. Fine står mitt i stycket och inte vid slutet — vid första genomgången förbigås det, vid den andra är det slutet.
Vägen: 1 2 3 1 2
Dal segno
Dal Segno al Fine skickar inte till början utan till tecknet som står någonstans inne i stycket. Därifrån spelar man en gång till tills Fine är nått. Det sparar inledningen när den bara ska ljuda en gång.
Vägen: 1 2 3 4 2 3
Coda
Dal Segno al Coda hoppar tillbaka till tecknet och, andra gången To Coda nås, ut i codan — den egna slutdelen. Det som står mellan To Coda och codan hoppas över vid den andra genomgången. Så får ett stycke ett slut som bara förekommer en gång.
Vägen: 1 2 3 2 4
Så läser man ett hopptecken
Alla hopptecken följer samma regel: man spelar vidare tills ett ord säger något annat, hoppar en gång dit ordet pekar och fortsätter därifrån rakt fram. Ett tecken följs bara EN gång — nästa gång man passerar det är det redan förbrukat. Den som glömmer det fastnar i slingan.
Orden står på italienska i varje utgåva i världen, liksom forte och piano: da capo betyder från början, dal segno från tecknet, fine slut, al fine till slutet. De översätts inte, eftersom de hör till notbilden och inte till texten.
Hoppet till codan läses två gånger: vid första genomgången är To Coda bara en anteckning i marginalen och förbigås. Efter återhoppet är det utgångspunkten — därifrån fortsätter man vid codatecknet. Det som ligger emellan hoppas över andra gången; det är precis vad en coda är till för.
Två tecken som inte hör hemma här
Två tecken kastas gärna i samma säck som hopptecknen fast de gör något annat. Taktrepetition står för en takt som klingar precis som den föregående — det sparar skrivarbete inom raden, men det skickar ingen tillbaka. Och Upptakt är alls inget repristecken utan den ofullständiga takten i början; vid en repris kompletterar upptakt och sluttakt ofta varandra till en hel.
Nottecken · Artikulation · Ornament · Musiktermer
Anotona gör det åt dig
Fotografera ett notblad eller spela melodin — Anotona hittar tonarten, sätter noterna och transponerar dem till vilken tonart som helst. Gratis.
Se AnotonaVarje ton på den här sidan är uträknad, inte avskriven.