Kontrapunkt — två stämmor som klingar tillsammans och går att sjunga var för sig
Fem par att lyssna på. Till vänster sättningen man inte skriver, till höger den riktiga — och ett helt stycke över elva takter.
Kontrapunkt betyder: två stämmor går samtidigt, och var och en är en melodi i sig. Det är mer än att klinga bra tillsammans — ett ackompanjemang som lydigt följer i terser är oklanderligt och ändå ingen andra stämma. Konsten består i att ha bådadera på en gång: ett samklang som bär, och två linjer som går att sjunga var för sig.
Läran är ordnad i arter; här står den första, not mot not. Båda stämmorna har samma notvärden, och därför är varje möte ett eget beslut. Just det gör den första arten till prövosten: det finns inga genomgångstoner bakom vilka en dålig samklang skulle kunna gömma sig.
Här står fem par bredvid varandra. Till vänster den sättning det gäller, till höger samma början satt enligt reglerna. Båda versionerna går att lyssna på, och skillnaden finns nästan alltid genast där: vid parallellerna smälter stämmorna samman till en, vid klausulen förblir slutet öppet.
Parallella kvinter
Tre kvinter i rad, båda stämmorna uppåt: det är det mest kända felet i tvåstämmig sats. Kvinten är en fullkomlig konsonans, och två bredvid varandra låter stämmorna smälta samman till en — man hör en melodi med en färg, inte två linjer. Till höger är understämman densamma, överstämman går emot, och genast är det två stämmor igen.
Parallella oktaver
Samma sak med oktaver, bara ännu tydligare: överstämman fördubblar understämman och upphör att vara en egen stämma. Den som lyssnar märker att intrycket knappt skiljer sig från en ensam melodi. Till höger går överstämman från oktaven via sexten till tersen, och fördubblingen blir en motstämma.
Dissonans på taktslaget
I den första arten står en konsonans på varje taktslag. Till vänster finns en kvart och två septimor — samklanger som i tvåstämmig sats skulle behöva förberedas och upplösas, och som här bara står där. Till höger kommer ters, ters och kvint. Kvarten är det mest omtvistade fallet: mellan två överstämmor duger den, över den lägsta tonen inte.
Klausulen på slutet
På slutet bär överstämman ledtonen: det näst sista mötet är en stor sext som vidgas till oktaven. Till vänster saknas ledtonen och sexten förblir liten — stycket slutar visserligen på oktaven men kommer inte riktigt fram. Bådadera är tillåtet och klingar olika; den gamla läran kräver den stora sexten till slutet.
Terskedjan
Den här kedjan är uttryckligen tillåten, och just därför står den här: inte varje parallell är förbjuden. Terser och sexter får följa på varandra hur många som helst. Bara det att stämmorna då förblir bundna till varandra — de gör samma rörelse, och örat hör en melodi med ackompanjemang. Till höger räcker en enda motrörelse, och ackompanjemanget blir en stämma.
Ett helt stycke över elva takter
Nedtill ligger cantus firmus, den givna melodin; ovanför går motstämman. Varje möte är en konsonans, ingen fullkomlig upprepas parallellt, och slutet går genom den stora sexten till oktaven. Motrörelse och parallellrörelse växlar — motstämman följer aldrig understämman längre än två steg.
Den första artens fyra regler
Tillsammans klingar bara konsonanser: prim, ters, kvint, sext, oktav och deras utvidgningar till nästa oktav. Kvarten hör inte dit i tvåstämmig sats — över den lägsta tonen räknas den som dissonans. Det är ingen smaksak utan det avgörande som hela läran vilar på.
Två fullkomliga konsonanser av samma slag efter varandra är förbjudna när båda stämmorna går åt samma håll: parallella kvinter och parallella oktaver. Skälet hörs och är inte bara en föreskrift — stämmorna smälter samman, och av två blir en. I terser och sexter får man gå parallellt, bara det att stämmorna då förblir bundna till varandra.
Slutet går genom klausulen: det näst sista mötet är en stor sext, det sista en oktav, och överstämman stiger dit över ledtonen. Reglerna i denna form står hos Johann Joseph Fux, Gradus ad Parnassum, 1725 — skolstoff sedan dess, och på den här sidan påstås de inte utan räknas tillbaka ur klangen.
Vad som står bredvid
Vad avstånden mellan två toner heter: Intervall. Hur ett stycke sluter: Kadenser. I vilken kyrkoton en sådan melodi står: Kyrkotonarter.
Anotona gör det åt dig
Fotografera ett notblad eller spela melodin — Anotona hittar tonarten, sätter noterna och transponerar dem till vilken tonart som helst. Gratis.
Se AnotonaVarje ton på den här sidan är uträknad, inte avskriven.