Bindebåge och legatobåge
Fem fall, vart och ett två gånger att lyssna på: samma nothuvuden utan båge och med. Det som ändras står inte i bilden utan i klangen.
En båge mellan två nothuvuden ser alltid likadan ut. Vad den betyder avgörs av en enda sak: tonhöjden hos de huvuden den förbinder.
Samma höjd: då är det en bindebåge, och av två noter blir en enda ton som varar lika länge som båda tillsammans. Det andra huvudet anslås aldrig — det står där bara för att säga hur mycket längre det första varar.
Olika höjd: då är det en legatobåge, och det blir lika många toner som det finns huvuden. De spelas bara utan avbrott, den ena in i den andra.
Därför står varje fall här två gånger, med lika många huvuden i båda bilderna. Den som räknar med hör bakom en bindebåge färre toner än han ser. Det är hela skillnaden, och den är ingen tolkningsfråga utan något man hör.
Bindebågen
Två lika noter med en båge emellan: bara den första spelas, och den klingar vidare tills också den andra skulle ha löpt ut. I bilden står fyra huvuden, tre toner hörs. Det behövs överallt där en varaktighet inte går att skriva som ett enda notvärde — och det händer oftare än man tror.
Fler än två noter
Bågen binder alltid exakt två huvuden till varandra. Ska en ton ligga över tre står det två bågar, den ena efter den andra; noten i mitten bär båda ändarna. Ändå hörs bara en enda ton, och den varar lika länge som alla huvuden tillsammans. Så kan vilken varaktighet som helst skrivas, också en som inte har något tecken alls.
Över taktstrecket
Taktstrecket hejdar inte en ton. Börjar en not i slutet av en takt och ska klinga in i nästa delas den vid strecket och binds — annorlunda går det inte, för varje takt måste gå ihop för sig själv. Av det hörs ingenting: tonen löper slätt över gränsen, som om den inte fanns.
Legatobågen
Över olika tonhöjder säger samma båge något helt annat: spela detta utan att sätta av. Tonerna förblir vad de är och var och en anslås; det som binds är sättet de följer på varandra. På stråkar betyder det ett stråkdrag för alltihop, på blåsare ett andetag, vid pianot fingrar som ligger kvar.
Synkopen
En bindebåge över ett taktslag flyttar tyngden. Den långa tonen börjar inte på slaget utan bredvid och löper rakt över det — slaget finns där, men ingen spelar det. Av just det lever dansmusiken, jazzen och halva popen. I tryck ser det ut som en småsak; i klangen hör man genast att något tippar.
Hur man skiljer dem åt
Tavlan visar samma båge två gånger, varje gång över två huvuden. Till vänster har huvudena samma höjd, till höger inte — mer är det inte, och mer behövs inte. Till vänster ljuder två långa toner, till höger fyra korta.
Den som vill hålla isär Bindebågen och Legatobågen tittar alltså inte på bågen utan på huvudena under den. Det gäller också där det ser ovant ut: en båge över tre eller fler lika huvuden binder inte, den håller — varje not till nästa. Och en båge över två huvuden som ligger en halvton isär håller inte, den binder, hur nära höjderna än ligger.
Vad som står bredvid
Hur länge en not varar utan båge och vilka värden som finns står hos Notvärden. Hur en ton sätts an — kort, betonad, buren — står hos Artikulation; legatobågen hör till den familjen, eftersom den säger samma sak som ordet legato.
Nottecken · Notvärden · Artikulation · Musiktermer
Anotona gör det åt dig
Fotografera ett notblad eller spela melodin — Anotona hittar tonarten, sätter noterna och transponerar dem till vilken tonart som helst. Gratis.
Se AnotonaVarje ton på den här sidan är uträknad, inte avskriven.