Enharmonik
Fem par att lyssna på: samma tangent två gånger, två olika nodbilder. Klangen är densamma, skrivsättet inte.
Mellan C och D ligger på pianot precis en svart tangent. Nedskriven är den två saker: ett höjt C eller ett sänkt D. Båda skrivsätten låter lika — de sägs vara enharmoniskt förväxlade.
På den här sidan står varje par två gånger bredvid varandra. Den som lyssnar på båda bilderna hör en och samma ton; den som ser på dem ser två olika noter: huvudet sitter ett steg högre eller lägre, och framför det står ett annat förtecken. Just den skillnaden är efterräknad här — tonhöjden ur klangen, huvudets plats och förtecknet ur den stuckna bilden.
Skrivsättet är därvid ingen smaksak. Det säger varifrån tonen kommer och vart den vill: i en tonart med kors heter den ett, i en med b ett annat, och inne i en ackordföljd får den namn efter sin roll. Den som väljer fel skrivsätt spelar visserligen rätt, men skriver ned något annat än vad som menades.
Den svarta tangenten
Det vanligaste fallet och det enklaste: tangenten mellan två stamtoner har ingen egen bokstav, alltså lånar den en av grannarna — en gång nerifrån med en höjning, en gång uppifrån med en sänkning. I bilden hoppar nodhuvudet därvid ett steg, och förtecknet byter riktning.
Ett kors på en vit tangent
Mellan E och F ligger ingen svart tangent, avståndet är redan en halvton. Ett höjt E hamnar därför på den tangent som ändå heter F. Det ser överflödigt ut och är det inte: i en skala som behöver ett E är det det höjda E som står där — annars kom samma bokstav två gånger och en annan inte alls.
Över oktavgränsen
Detsamma vid oktavens övre kant: från B till C är det en halvton, alltså faller ett höjt B på det C som ligger över. Här flyttar sig nodhuvudet inte bara ett steg, det byter oktav — i klangen märks ingenting av det, i bilden allt.
Ett b på en vit tangent
Och åt andra hållet: ett sänkt C faller på tangenten under. Nodhuvudet står då ett steg högre än sin likaljudande granne, och framför står ett b. Sådana skrivsätt är sällsynta, men de är inget fel — de dyker upp där tonarten kräver dem.
Dubbelkorset
Två höjningar på en gång lyfter tonen ett helt steg: huvudet blir kvar på sitt steg, den tangent som grips är grannens. Dubbelkorset ser ut som ett litet snett kors och står nästan bara där en skala full av kors måste hålla sina steg samlade.
Två tonarter, samma tangenter
Det som gäller för en enskild ton gäller för en hel tonart. Fiss-dur och Gess-dur griper tangent för tangent samma sak — de låter inte lika, de är lika. I nodbilden står den ena där med sex kors, den andra med sex b.
Vilken man tar avgörs av det som står runt omkring: ett stycke som kommer från E-dur skriver vidare med kors; ett som vill till Dess-dur skriver b. Båda gångerna låter det likadant, och båda gångerna är bara det ena skrivsättet det närliggande.
Vad som står bredvid
Vilka tecken som höjer och sänker tonen och hur länge de gäller står hos Förtecken. Vilken tonart som har hur många av dem och hur de hänger ihop står hos Tonarter.
Nottecken · Tonarter · Musiktermer
Anotona gör det åt dig
Fotografera ett notblad eller spela melodin — Anotona hittar tonarten, sätter noterna och transponerar dem till vilken tonart som helst. Gratis.
Se AnotonaVarje ton på den här sidan är uträknad, inte avskriven.